alla gör sina misstag i livet, jag har gjort mina och det har jag fan fått lida för också. Varenda jävla dag. Saker som jag ångrar så otroligt mycket men vad som är gjort är gjort och det är inget man kan göra något åt nu.
Men jag får nog fan lida för det, fortfarande.
Men det är inget jag vill få i ansiktet. Jag är väl medveten om det själv.

Ibland känns det bara piss allt. Och hur jävla svårt kan det vara att förstå det? Eller va fan tror folk bara att det är något jag låtsas må för att jag tycker det är kul kanske? Det är skit att må så här. Men fatta någon jävla gång att jag mår inte som alla andra, allt är inte toppen och jag har jävligt lätt för att bli ledsen och sårad just nu. Det är inget jag valt själv, det har blivit så!
Det enda jag ber om är förståelse, men vem i helvete har det?
Ursäkta för fan för att jag har haft år som förstört mig.
Jag jublar knappast över att ha det så här.

Vart tog all den där förståelsen vägen? Den tryggheten som fanns?
Nu känner jag mig bara förvirrad och otrygg. Hela tiden.
Jag hatar att det är så här. Jag hatar när jag känner att jag inte orkar, att det blir för mycket. Jag hatar att jag gråter jämt. Jag bara hatar det!!!!!

Känner mig bara som världens jävla idiot jämt. Som allt bara blir fel hela tiden.. mitt fel.. trött på att jämt bli ledsen o känna som jag gör.
Trött på att inte en jävel förstår. så jävla trött... på allt.....

Ibland känns det som om att hela världen ligger på mina axlar och trycker ner mig. Vissa dagar känns bättre än andra. Och sen finns det dagarna då jag inte ens vill gå upp på morgonen egentligen.
Framtiden skrämmer mig. Borde den göra det?
Har jag något att oroa mig för?
Det är ju det, att jag inte vet. Och saker man inte vet dom oroar man sig tydligen för.

Den här veckan har varit skit rent ut sagt. Åt helvete om inte annat.
Jag är så full med tankar att jag brister om jag slappnar av. Minsta lilla sak skrämmer mig, minsta lilla sak förstör mitt humör, minsta lilla sak får mig att gråta. Men ibland får minsta lilla sak mig att bli helt kall. Det finns inte en känsla så långt ögat når. Det känns som om att jag åker berg o dalbana med mitt liv.

Vart är tryggheten som borde finnas egentligen? Den som jag mest av allt behöver för att orka. Tryggheten som gör att jag orkar andas varje dag.
Vart är tilliten till människor? Jag känner mest att saker folk säger bara är skitsnack. Mycket av det iallafall. Litar inte på vad folk säger eller lovar. Tror inte på det. Trygghet? Ja den finns väl någonstans långt bort åt helvete.
Och jag kommer bara att inse allt när det är försent och jag såras som vanligt i slutändan. Det är alltid så. Tyvärr.

Jag hatar att allt ska vara komplicerat hela tiden. Jag hatar kärleken för att den är komplicerad och den får en att bli dum i huvudet. Jag hatar att känna som jag gör.
Men mest av allt hatar jag hur jag mår. Så otroligt mycket...
Men det blir fan inte bättre.

How I hurted me on the outside
To try to kill the thing on the inside.


Never ever fucking go away... Never! You....

Like whatever would be enough?

Skiter i vilket. Godnatt.

Och nu är det så där igen. Hur många tankar som helst om allting som jag bara inte kan få ur huvudet. Varför kan jag aldrig sluta tänka för?
Vara en normal människa som inte lägger massor med tankar i huvudet och sitter och funderar tills jag inte kan fundera mer. Normaaaaal....

Livet pendlar upp och ner konstant, ena stunden bra andra åt helvete.
Känner mig helt utmattad av precis allting som blir som det blir.
Kan inte allt bara bli normalt? Fungera som det ska?
Till och med så att jag tröttnar på mig själv, ofta. Är det så det ska vara?

I min värld hatar jag allt med kärlek. Men ändå så är jag så jävla kär. 
Förstå hur mycket jag tycker om dig och hur kär jag är i dig.
(Och att jag ens erkänner det här, det finns inte egentligen)
Jag är väl bara extremt rädd för att förlora dig. Det är väl det.
För helt jävla ärligt, du är fan helt otroligt underbar..

Det var som jag trodde en gång att jag inte skulle kunna gå vidare från det som en gång var. Utan att jag skulle sitta fast där, bara va och skita i allt.
Men ibland har man extremt fel om sådana saker. Jag hade det iaf.
Jag gick vidare och slutade sitta fast i det som varit.

Fast jag har fortfarande 999 tankar kvar i huvudet. Tankar om mig själv, tankar om allt runt omkring, tankar om Dig, om dig och mig, om livet. Ja allt i princip. Just nu är det väl mest tankar om mig själv och om oss antar jag.

Men men, ska sova nu iallafall så att jag slipper sitta och ´fundera mer idag för det har varit allt för mycket av det den sista tiden. Men det känns inte som om att människor riktigt förstår... Att det inte är någon mening med att ens förklara vad som rör sig i mitt huvud. Jag vet inte.
Kanske är jag själv, eller så kanske det är så. Jag blir iaf tokig snart. *suck*

Godnatt iaf.

Vissa kvällar tar jag en nostalgitripp tillbaka till de åren som var bland de galnaste men även de roligaste i mitt liv. Även hur mycket skit som än var, så finns det en hel del ljusglimtar som man kan le åt.
Dom där minnena som vi brukar sitta i flera timmar och prata om, skratta åt och försöka förstå vissa saker.
Jag älskar dom gångerna det sker, att över en termos med kaffe, en flaska vin eller vad som helst sitta och minnas tillbaka på galenheterna. Underbart ^^ Det är sådant som får mig att le inombords när saker känns tunga. Bästa tiden ever i mitt tycke. :)

Hur kommer det sig att även hur mycket man inte vill se tillbaka på många saker, att man gör det iallafall? Man vet om att man mår bäst av att se framåt och inte tänka på allt som varit och allt som hänt. Men man kan inte låta bli att slänga tankarna på skiten. Alla säger att det är så lätt att bara radera ut det ur minnet och inte bry sig mer, varför lyckas jag inte då om det nu är så jävla enkelt med saker?
Vad jag har fått lära mig så är livet fanimej inte lätt.
Ingenting är gratis i livet och det krävs blod svett och tårar för att uppnå det man vill.
Men även hur mycket man kämpar när man inte dit. Saker blir inte perfekta, och eftersom att det inte finns något som är perfekt hur ska man då kunna nå? Vem bestämmer vad som är perfekt och inte? Vad som är normalt och onormalt? 2 ord som egentligen inte borde existera eftersom att det inte går att uppnå då ingen/inget är perfekt eller normalt.

Ibland känns det som det gör, det känns bra men ändå inte.
Något som alltid ligger i bakhuvudet och lurar. tankar som snurrar runt om allting som man egentligen inte borde ha.
Tilliten till människorna runt en funkar inte som den borde göra.
Jag litar inte ens på mig själv så hur ska jag kunna lita på de i min omgivning? Det går inte ihop.
Jag tror inte på att bra saker sker när dåliga saker varit.
Jag är ständigt på min vakt över folk omkring mig numera. Jag tillåter mig inte att direkt känna på samma sätt med dom nära längre eftersom att jag inte kan. Jag har tappat den känslan. Så mycket som förstörde mig sist att jag bara inte orkar eller vill eller vågar. Dom som kan såra dig värst är de du släpper in på livet. Hur svårt är då valet där?
En ursäkt för att jag blir känslokall kommer inte att ske. Det är mitt sätt att skydda mig själv ifrån allt. Nog för att jag alltid varit dålig på att visa känslor och sån skit, men numera känns det inte som det är någon mening med det heller. Jag håller det inom mig så får det vara.

Att visa känslosamhet gör dig sårbar för omvärlden.
Även din bästa vän kan bli din värsta fiende för att rädda sig själv.
Världen är sjuk, förstörd och störd. Människorna i den är bland den värsta sorten. Och värre blir vi med tiden.

Ibland ger jag bara upp med allt för att jag inte känner att jag orkar.
Det där positiva som var för ett tag sen, det är borta. Den känslan jag hade om att orka, den existerade. Nu finns inte mkt kvar.
Glida med och bara vara och hoppas på att det mesta bara är.
Känns som om att jag hamnar tillbaka till där jag var för ett halvår sen.
Tyvärr. Panik, gråt och tankar som inte borde existera avlöser varandra på veckorna.
Vad hände egentligen? Jag brukade fanimej vara glad.

För hela världen är en stor lögn och med världen kommer folket i den.


Careless..

Och nu var det tydligen söndag igen. Helgen gick fort förbi som vanligt.
Men veckan kommer gå snabbt nu med. 2 dagar av arbete sen ledighet resten, det klagar vi inte på direkt. Underbart ^^

Gjort det jag skulle göra sen jag kom hem, handlat lite, tvättar, lagat mat till jobbet och ska snart göra lite gott gott kaffe innan jag ramlar bort i min egna värld här i soffan. Skönt ^^

Blir nog till att besöka pappa lite i veckan med tror jag. Åker nog ner på tisdag till honom och hälsar på eftersom att jag ska till sjukhuset på onsdag. Lite "semestertid" :)

Helgen har iaf varit bra :) Massa mys med sötnos. Klagar vi inte alls på. Det tycker vi om hur mycket som helst! *weeii*

Nee, ska göra mitt kaffe nu, ta en cigg och äta jordnötsringar *mums*.
slappa i soffan ftw ;)

I miss you sweetie. Massor. <3

Vad vore måndagar om inte allt gick fel? Mycket som bara går fel hela tiden verkar det som om. Eller är det bara jag som är negativt inställd?
Vad vet jag? Och vad orkar jag ens bry mig egentligen?
Jag är inte på något direkt humör för att orka engagera mig i att bry mig, jag flyter med strömmen, lika bra.

Jag kan inte rå för att det är som det är just nu. Jag känner mig bara allmänt borta i mig själv. Värdelös om inte annat.
Allt är som vanligt med andra ord.
Ibland så önskar jag bara att folk kunde förstå någonting, inte bara låtsas.
Eller lyssna, men inget sätter sig iallafall. Vad är det ens för mening då?
För även om jag säger att allt är hur bra som helst, så är det egentligen inte det. Men det är för att det är lättaste svaret. Då slipper man behöva förklara för personer som egentligen inte bryr sig eller knappt lyssnar ändå.

Jag orkar inte vara glad och positiv jämt, särskilt när jag inte är det.
Trött på att låtsas att allt jämt är bra, när det inte är det. 
Jobbigt när jag inte kan vara mig själv.

Försök förstå nån gång............ 
Trygghet är något jag behöver, men det finns ingen........

Men spela roll... En dag går det väl över.. Tid som sagt.. Tid säger dom..



Facing the wrong way again.