Och nu är det så där igen. Hur många tankar som helst om allting som jag bara inte kan få ur huvudet. Varför kan jag aldrig sluta tänka för?
Vara en normal människa som inte lägger massor med tankar i huvudet och sitter och funderar tills jag inte kan fundera mer. Normaaaaal....

Livet pendlar upp och ner konstant, ena stunden bra andra åt helvete.
Känner mig helt utmattad av precis allting som blir som det blir.
Kan inte allt bara bli normalt? Fungera som det ska?
Till och med så att jag tröttnar på mig själv, ofta. Är det så det ska vara?

I min värld hatar jag allt med kärlek. Men ändå så är jag så jävla kär. 
Förstå hur mycket jag tycker om dig och hur kär jag är i dig.
(Och att jag ens erkänner det här, det finns inte egentligen)
Jag är väl bara extremt rädd för att förlora dig. Det är väl det.
För helt jävla ärligt, du är fan helt otroligt underbar..

Det var som jag trodde en gång att jag inte skulle kunna gå vidare från det som en gång var. Utan att jag skulle sitta fast där, bara va och skita i allt.
Men ibland har man extremt fel om sådana saker. Jag hade det iaf.
Jag gick vidare och slutade sitta fast i det som varit.

Fast jag har fortfarande 999 tankar kvar i huvudet. Tankar om mig själv, tankar om allt runt omkring, tankar om Dig, om dig och mig, om livet. Ja allt i princip. Just nu är det väl mest tankar om mig själv och om oss antar jag.

Men men, ska sova nu iallafall så att jag slipper sitta och ´fundera mer idag för det har varit allt för mycket av det den sista tiden. Men det känns inte som om att människor riktigt förstår... Att det inte är någon mening med att ens förklara vad som rör sig i mitt huvud. Jag vet inte.
Kanske är jag själv, eller så kanske det är så. Jag blir iaf tokig snart. *suck*

Godnatt iaf.