Ibland känns det som om att hela världen ligger på mina axlar och trycker ner mig. Vissa dagar känns bättre än andra. Och sen finns det dagarna då jag inte ens vill gå upp på morgonen egentligen.
Framtiden skrämmer mig. Borde den göra det?
Har jag något att oroa mig för?
Det är ju det, att jag inte vet. Och saker man inte vet dom oroar man sig tydligen för.

Den här veckan har varit skit rent ut sagt. Åt helvete om inte annat.
Jag är så full med tankar att jag brister om jag slappnar av. Minsta lilla sak skrämmer mig, minsta lilla sak förstör mitt humör, minsta lilla sak får mig att gråta. Men ibland får minsta lilla sak mig att bli helt kall. Det finns inte en känsla så långt ögat når. Det känns som om att jag åker berg o dalbana med mitt liv.

Vart är tryggheten som borde finnas egentligen? Den som jag mest av allt behöver för att orka. Tryggheten som gör att jag orkar andas varje dag.
Vart är tilliten till människor? Jag känner mest att saker folk säger bara är skitsnack. Mycket av det iallafall. Litar inte på vad folk säger eller lovar. Tror inte på det. Trygghet? Ja den finns väl någonstans långt bort åt helvete.
Och jag kommer bara att inse allt när det är försent och jag såras som vanligt i slutändan. Det är alltid så. Tyvärr.

Jag hatar att allt ska vara komplicerat hela tiden. Jag hatar kärleken för att den är komplicerad och den får en att bli dum i huvudet. Jag hatar att känna som jag gör.
Men mest av allt hatar jag hur jag mår. Så otroligt mycket...
Men det blir fan inte bättre.

How I hurted me on the outside
To try to kill the thing on the inside.


Never ever fucking go away... Never! You....