Jag känner sakta hur allt bara rinner av. Känner mig tom, existenslös.
Ni vet sådär som att man bara är passiv till allting, även livet.
Och hur man än vrider och vänder på det så är man fortfarande lika existenslös.
Man kan inte riktigt finna livet eller dess mening. Utan allt är bara tomt och man vill egentligen bara försvinna ifrån allting och aldrig mer komma tillbaka. Bara sluta existera.

Ibland hade det varit skönt om man kunde göra så. Men vi lever i verkligheten och det går inte att göra så tyvärr.
Hur mycket man än vill att det ska vara. Antingen så lever man eller så är man död. Finns ingen mitt emellan lösning på någonting.

Hur mycket man än försöker och vad man än gör så känns det alltid som att det är något som blir fel.
Det känns som om att det inte spelar någon roll i hur man gör saker för det kommer alltid finnas något som gör att det alltid blir fel.
Och i slutändan känns allting som mitt fel och hur jävla värdelös man kan vara. 
Är det meningen att man ska känna så? Att man är helt enkelt värdelös och att man inte duger till någonting?
Att man egentligen bara borde gräva sig ett hål i marken, krypa ner och ligga där stilla stilla och bara följa med världen vart den än bär.
Att ett hörn är det bästa stället att placera sig på, sedan om någon önskar att tända lampan i hörnet så ska man bara skina upp och säga ja tack och ammen medans allt egentligen bara dammar igen en?
Men vad händer när glödlampan brister? När du inte kan tända henne i hörnet?

Livet är en kamp, du får ingenting gratis. Vill du ha något eller komma någonstans så får du kämpa för det.
Men ibland känns det som om att man får kämpa till och med för rätten att andas. Ska det verkligen vara så?
Blod, svett och tårarar, kämpa tills man nästan stupar för att sedan i vilket fall som helst stupa neråt.
Känns som om att hur mycket man än kämpar för att nå toppen så kommer alltid något och puttar ner en igen och man får kämpa ännu hårdare för varje gång.
När tröttnar man på det? När kommer krampen i armarna att komma och man inte orkar hålla sig kvar utan faller handlöst ner till botten igen? Och orkade man inte hålla sig kvar för att nå toppen, hur ska man då orka klättra tillbaka upp igen? Är det då botten verkligen är nådd? Eller kan det bli värre?

Undrar bara hur mycket man kan utstå under livet och fortfarande orka kämpa på för innan allt brister och man har nått slutet på allt? Finns det en gräns eller är vi evighetsmaskiner som inte ger upp?
Evighetsmaskiner som aldrig ger upp är vi inte, då många ger upp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi gör ett försök i att rensa skallen lite i hopp om att få några timmars sömn inatt eftersom att det kommer bli en tidig morgon och en lång dag gissar jag på.Jag har fortfarande 1000 tankar som snurrar runt där uppe. Jag har försökt ge mig på att re...

Som överskriften säger, anxiety (ångest).Så är det, så har jag det. Den där jävla ångesten som kommer krypande på när man minst anar det. Hur länge jag har haft det så har jag glömt bort, man lär sig till slut med att leva med det, den blir ett med m...

Namn: Malin Kallas för: Hm, mallan, malle och älskling av <3 Stjärntecken: KräftaHöger eller vänsterhänt: Höger Piercingar: 7-8 i öronen samt en i naveln ( den i tungan fick flyga sin kos)Tatueringar: 5 st. (Midja, svank, skuldror, handled o...

Jag är inte alls på humör just nu, vilket jag inte varit de senaste dagarna heller så. Jag går bara runt i mina egna tankar för tillfället, där är väl där jag spenderar mestadels av tiden antar jag. I mina tankar med att fundera, försöka bearbeta all...

Tiden går nästan för fort. Tycker inte att det var direkt längesedan det var sommar(!).Men nu är det snart jul istället. Vart tar allt vägen?Extremt trött idag känner jag. Borde ändå vara van snart vid att vara vaken innan 8 varje morgon men inte ida...