Anställningsintervjuv idag, det gick förvånansvärt bra. Kändes avslappnat och bra.
Får vänta och se nu 2 veckor framöver, sen kommer svaret. Hålla tummarna om inte annat.
Ett jobb är välbehövligt för min del just nu.

Det sker inte så mycket i livet just nu. Det sker egentligen ingenting direkt. Det glider på mest.
En typ av slentrianperiod kanske. Vad annars?

Det enda som sker är alla tankar. Dom kommer nog alltid att ske, mer eller mindre. Från dag till dag, vecka till vecka. Just nu är de hur många tankar som helst. Tankar om allt. Om livet och allt omkring det.
Svårt för att pussla samman, reda ut, veta och allt typ.
Det är en enda stor röra för tillfället och jag vet itne riktigt hur jag ska trassla ut allt till att det blir till det vanliga krånglet igen. Nu är det helt enkelt mycket.
Jag tänker helt enkelt för mycket på saker. Jag vill så mycket men jag vet att det egentligen kan vänta.
Fast om man känner att man vill något extremt mycket, hur lätt är det att luta sig tillbaka och skjuta på det?

Något som ekar som mest, som gnager sig fast i huvudet på mig är framtiden.
Jag börjar känna panik med saker, trots att jag vet att det inte är direkt det.

Och jag vet att det jag längtar efter mest inte är en bra ide just nu.
Men hur mycket det än inte är en bra ide så kan jag bara inte skjuta undan den längtan som jag har.
Folk säger att jag fortfarande bara är 23, jag har hela livet, visst dom har rätt.
Men vad jag känner då? Man känner väl sig själv bäst?

Surprise. Jag vill jag med.