Hur kommer det sig att när något verkar gå bra så dyker det alltid upp nya motgångar? Är det så att så fort något börjar kännas bra så måste det dras ner utav något dåligt?
Det är nästan så det känns. Jag blir inte klok på det. Och om inte annat så börjar jag tröttna på motgångar.
Det känns som om att så fort jag känner att det kommer lösa sig och gå bra så står det flera motgångar runt hörnet och bara väntar på att få dra ner mig. Typiskt.
Eller är det jag som är otursförföljd? Att det alltid kommer att vara så här?
Känner bara att jag tappar lusten så otroligt mycket så fort det blir så här. Känner att jag bara inte orkar med att det bara blir skit mycket...

sjukt irriterande....

Whatever......................

Det är ingen underbar morgon idag iallafall. Fy sjutton. Knappt någon sömn inatt för att katten har levt livet hela natten samt att sötnos har brytit av hans lekfullhet med att snarka :(
Så nu är man trött och hur seg som helst. Försöker att bota det med varmt o gott kaffe nu. Hoppas på att det hjälper lite iaf.

In till Borås om en liten stund med mamma och gå på möte. Och hoppas på det bästa där. Vilket jag inte tror på men men, får la se.
Jag vill bara att dom ska höra vad jag vill och förstå det istället för att göra allt tvärtemot hela tiden. Fick för mig att dom ska vara till för att hjälpa en och grejjer men det kan jag inte påstå att fallet är så.
Här har man ingenting att säga till om, man får inte ens vara med och planera utan allt sker över mitt huvud konstant och jag har absolut ingenting att säga till om.
Men men, världen har mkt idiotiska människor som sagt.

Idag sker inte så mycket mer än det dära mötet faktikst. Blir lugnt. Lite städ, lite spel och laga mat tills sötnos entrar hem igen.

Jag måste iaf säga att jag trivs något så enormt ihop med honom.
Vilket är ovanligt som läget är nu. Har funkat helt okej att umgås så som vi gör och grejjer. Älskar att det är så :)

Ne nu ska jag dricka upp mitt kaffe och klä på mig så att jag kommer iväg o så.

Ciao.

Hur man än vänder och vrider på det så sker inget iallafall.
Jag försöker mer än jag egentligen vill men jag når väl också en punkt då jag känner att det inte funkar, att det inte går. För jag vill inte.
Och det räcker inte med att bara säga att man inte vill, det vet jag också.
Men jag vill inte, klarar inte och orkar verkligen inte.

Ska det vara så jävla svårt att förstå?

Jag vill bort härifrån. Jag vill inte bo kvar här. Hur svårt ska det vara att förstå att jag inte mår bra av att bo här? Att det är en ren jävla pina att behöva spendera tiden här. Det är för mkt i den här staden som jag inte vill bli påmind om mer. Så mycket som gör att jag mår som jag gör.
Jag mådde bra under den tiden jag slapp vara här men så fort jag kom tillbaka så blev det som det blev igen.
Så många jag inte vill träffa, bli påmind om, människor jag hatar.
Men som sagt, i denna världen tar man inte hänsyn till andra människor.
Ångesten växer hela tiden ju mer jag tänker på det.
Ju närmare det blir allt. Ska jag bara behöva skita i allt för att det ska funka? Det verkar inte bättre.
Och det är som alltid, vem i helvete lyssnar någonsin på något jag har att säga? Jag är inte förvånad, det har alltid varit så, så varför skulle det ändras egentligen?

Jag bara tröttnar på allt... om och om igen...

Close your eyes for the world.
Just like everyone else do.
That's the best way.

Myys, ska krypa ner jämte min sötnos strax o sova =)
Blir tidig morron imorgon när söt ska jobba.
Blir "jobb" för mig med. Ska grejja iordning mitt CV o söka jobb samt leta utbildningar tänkte jag. O så blire lite wow spelande med mitt i allt ;) O lite städ tills älsk kommer hem o myser med film. =) Det gillar vi. Massor. weho!

Nana nu.

Älskar dig.

Make it all just go away.

Bättre sent än aldrig kanske man ska säga om det fina vädret som helt plötsligt dykt upp. Men sen får man ju se hur länge det stannar också. Kanske bara är i ngr dagar, vem vet. Aja, passa på att njuta så länge det varar antar jag.

Dagarna känns inte direkt korta iallafall. Känns evighets långa och jobbiga nästan. Dels börjar jag bli sjuk och dels ganska mkt att tänka på vilket inte direkt underlättar någonting.
Finner det svårt i att hitta glädjen i saker just nu och känner mig bara allmänt otroligt nere.
Så mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu och jag får inte direkt klarhet i någonting. Känns nästan som att det bara blir värre för varje dag typ.
Jag vet inte vad jag vill med saker, jag bara svingas fram och tillbaka i beslutsamhetsångesten och kan inte riktigt bestämma mig för något.
Jag vet inte vad jag vill, hur jag vill eller något.
Det tynger ner rejält att behöva tänka så här hela tiden.

Det är så mycket som spelar in i vad man vill göra och inte göra.
Och det är där den stora frågan ligger, vad vill jag göra?
Tänk om jag visste det, då skulle allting vara mkt lättare.

Livet formas ju efter vad vi gör och vad vi väljer. 
Beslutsångest.

Önskar att jag någon gång bara kunde säga att allt är toppen och livet leker, men det kan jag inte. För då skulle jag ljuga. Men någon dag kanske.

Jag har haft den där känslan i flera dagar nu, den där känslan när man bara tappar lusten till allt. Livslusten bara rinner av mig och jag bara...
Jag känner mig bara instängd i någon som jag inte vill vara instängd i. Men jag kommer inte ut heller.
Omvärlden förstår inte, om dom inte känner samma sak.
Men vad förväntar man sig av omvärlden egentligen? Förståelse är inte dess starka sida, men o andra sidan så bryr jag mig inte direkt heller om omvärlden förstår eller inte.

Jag har sån lust ibland att bara ge upp med allt, som jag gjorde sist.
Men på något sätt så gör jag det inte. Jag driver bara vidare så mycket som jag orkar. För jag vet, jag vet....

varför känns det bara som att jag inte lyckas med någonting? Att det mesta bara går fel hela tiden?

..................