Tusen saker jag egentligen skulle kunna skriva här men jag orkar inte direkt dra upp det för då skulle man sitta i evighet och få läsa samt att vissa saker gör sig inte passande för allmänheten att veta. Eftersom att många i allmänheten glider på andras olycka, det gör dem lyckliga. Så jag tänker inte göra allmänheten så lycklig idag.

Jag har spenderat några dagar med att läsa igenom min blogg till och från, gå igenom lite mer vad jag har skrivit och sådant. Dels för att det ger mig lite mer perspektiv på hur saker står till egentligen. Oftast skriver jag bara av vad jag har i huvudet just då och tänker inte riktigt igenom vad jag har skrivit.
Men det verkar vara i sin ordning ändå. Tydligen så kommer det inte bara ut ord och tankar bara sådär utan det är saker som verkligen är och inte bara saker man slänger ur sig för stunden.
Ibland kan det också vara skönt att läsa vad man skrivit så man inser lite mer vad allt handlar om och sådana saker.
Jag får ett större perspektiv på saker och ting som försigår i huvudet på mig, dock vet jag det redan men man får en större insyn om man läser det. Man förstår sig på det på ett helt annat sätt.
Men fortfarande, inga svar på saker och heller inga lösningar.

Tillit vad ett ord idag. Det där jäkla ordet som alla begär. Tillit, tillit, tillit.

Jag fattar, tillit. Alla begär det. Lätt att begära och begära, men sen om tilliten förtjänas eller ej det är ingen som tänker på. Halva min uppväxt har folk krävt tillit, men hur många har förtjänat den?
Tillit är ingenting som man bara ger bort till människor, tillit förtjänar man.
Och förstör man det, ja då har man enbart sig själv att skylla. Tillit tar tid att bygga och raserar man det vad förväntar man sig?
Jag har blivit sviken av så många människor jag litat på, till slut vågar man inte lita på människor längre.
Till och med de närmaste man har kan man inte ens lita på. Inte ens sig själv.
Varför begär folk då att man ska lita på dem för att det är det rätta att göra?
Hur många gånger har jag inte hört att lita på mig, du har inget att vara orolig för det lovar jag.
Det är just dom gångerna som det har slutat som värst. De gångerna jag önskar att jag bara vänt mig om och stuckit ihop med tilliten. Men vi människor är dumma ibland och vi är blinda för saker.

Innerst inne har jag vetat flera gånger att det varit fel men skjutit undan allting för att jag bara trott att det bara är jag som känner fel. Hade jag bara öppnat ögonen lite mer hade jag sluppit allt det som blivit.
Men som sagt, människan kan vara extremt blind och dum.

Jag kan iaf säga idag att det har inte varit mitt fel iallafall. Jag har bara haft otur. Valt fel val i livet, fel människor och fel vägar. Hade jag tänkt efter lite mer hade jag nog kunnat slippa undan iaf hälften av det.
Men det är alltid smart att vara efterklok. Nu istället får jag slåss med minnen och upplevelser som ibland kan driva mig till vansinne. Finns mycket som jag inte "tål" ännu. Spår som sitter i efter allt.
Riktigt svårt för när folk blir förbannade, då blir jag rädd. Vet hur det har slutat och jag blir livrädd för att det kommer att ske. Jag vet att alla inte är sådana, men det är en tanke som är svår att skjuta undan.
Att människor skadar en. Jag har svårt för att någon ens blåser mig i nacken, det får mig att minnas allt jag inte vill minnas, jag får panik om någon håller fast mig och jag kan inte ta lögner. Allt har sin bakgrund, det har satt sina spår många saker... Jag försöker komma över det men det är svårt. Det har blivit för mycket och för många gånger. Varför fanns det ingen stoppknapp?

Endel säger att jag har mig själv att skylla för att jag var dum. Är det verkligen så?
Att det är mitt fel för att jag var dum och rädd? Logiken hur misshandel, våldtäkt upprepade gånger, nedtryckningar, svek och att konstant bara ha sig själv skulle kunna bara vara enbart mitt fel?
Nyfiken på hur allt det skulle kunna bli mitt fel. Jag bad knappast om flera år med helvete fram och tillbaka.

Jag känner sakta hur allt bara rinner av. Känner mig tom, existenslös.
Ni vet sådär som att man bara är passiv till allting, även livet.
Och hur man än vrider och vänder på det så är man fortfarande lika existenslös.
Man kan inte riktigt finna livet eller dess mening. Utan allt är bara tomt och man vill egentligen bara försvinna ifrån allting och aldrig mer komma tillbaka. Bara sluta existera.

Ibland hade det varit skönt om man kunde göra så. Men vi lever i verkligheten och det går inte att göra så tyvärr.
Hur mycket man än vill att det ska vara. Antingen så lever man eller så är man död. Finns ingen mitt emellan lösning på någonting.

Hur mycket man än försöker och vad man än gör så känns det alltid som att det är något som blir fel.
Det känns som om att det inte spelar någon roll i hur man gör saker för det kommer alltid finnas något som gör att det alltid blir fel.
Och i slutändan känns allting som mitt fel och hur jävla värdelös man kan vara. 
Är det meningen att man ska känna så? Att man är helt enkelt värdelös och att man inte duger till någonting?
Att man egentligen bara borde gräva sig ett hål i marken, krypa ner och ligga där stilla stilla och bara följa med världen vart den än bär.
Att ett hörn är det bästa stället att placera sig på, sedan om någon önskar att tända lampan i hörnet så ska man bara skina upp och säga ja tack och ammen medans allt egentligen bara dammar igen en?
Men vad händer när glödlampan brister? När du inte kan tända henne i hörnet?

Livet är en kamp, du får ingenting gratis. Vill du ha något eller komma någonstans så får du kämpa för det.
Men ibland känns det som om att man får kämpa till och med för rätten att andas. Ska det verkligen vara så?
Blod, svett och tårarar, kämpa tills man nästan stupar för att sedan i vilket fall som helst stupa neråt.
Känns som om att hur mycket man än kämpar för att nå toppen så kommer alltid något och puttar ner en igen och man får kämpa ännu hårdare för varje gång.
När tröttnar man på det? När kommer krampen i armarna att komma och man inte orkar hålla sig kvar utan faller handlöst ner till botten igen? Och orkade man inte hålla sig kvar för att nå toppen, hur ska man då orka klättra tillbaka upp igen? Är det då botten verkligen är nådd? Eller kan det bli värre?

Undrar bara hur mycket man kan utstå under livet och fortfarande orka kämpa på för innan allt brister och man har nått slutet på allt? Finns det en gräns eller är vi evighetsmaskiner som inte ger upp?
Evighetsmaskiner som aldrig ger upp är vi inte, då många ger upp.

Det känns som om att man kan gå igenom samma sak om och om igen och antingen kommer man fram till olika svar varenda gång eller så kommer man inte fram till någonting. Det finns aldrig en lösning på det så att man slipper att fundera på sakerna om och om igen för att alltid bli lika besviken över att man inte kommer någonstans med det.
Funderar och funderar och försöker att finna en lösning till allt som finns omkring och i mitt huvud men jag kommer ingen vart. Inte någonstans.
Jag står bara kvar och stampar på samma ställe konstant, med samma tankar, samma problem och ja, allt är samma. Ingen lösning. 

Det sägs att det kommer att komma med tiden, att det alltid finns en lösning på allting men jag tror inte på det.
Vissa saker kan man inte finna en lösning på, heller inte ett svar. Vissa saker kommer man aldrig att förstå.
Jag har många saker jag inte förstår. Jag har försökt men jag kommer inte fram till någonting.
Den största frågan är väl Varför? Den frågan jag aldrig kommer att få ett svar på.
Hur mycket jag än tror att det kanske skulle kunna ske så kommer det inte ske. Det vet jag.
För vad kan man ge för svar? Det finns inget svar alls....
Som sagt, vissa saker finns det inga svar på och inga lösningar heller.
Det är saker som kommer finnas där hela tiden vare sig man vill eller inte. That's life!

Fast frågan är ju egentligen, vill jag ha svar? Det kanske gör allt mycket jobbigare. Vad vet jag.

Times have changed and times are strange
Here I come, but I aint the same
Mama, Im coming home
Times gone by seem to be
You could have been a better friend to me
Mama, Im coming home

You took me in and you drove me out
Yeah, you had me hypnotized
Lost and found and turned aroound
By the fire in your eyes

You made me cry, you told me lies
But I cant stand to say goodbye
Mama, Im coming home
I could be right, I could be wrong
Hurts so bad, its been so long
Mama, Im coming home

Selfish love yeah were both alone
The ride before the fall
But Im gonna take this heart of stone
I just got to have it all

Ive seen your face a hundred times
Everyday weve been apart
I dont care about the sunshine, yeah
cause mama, mama, Im coming home
Im coming home

You took me in and you drove me out
Yeah, you had me hypnotized
Lost and found and turned aroound
By the fire in your eyes

Ive seen your face a thousand times
Everyday weve been apart
I dont care about the sunshine, yeah
cause mama, mama, Im coming home
Im coming home

Dom säger att med tiden läker alla sår. Men det är inte helt rätt.
Vissa saker kanske går över medans andra alltid kommer att göra sig påminda.
Hur man än försöker att komma över vissa saker går det inte. Dom ärren finns alltid kvar.
Jag försöker att komma över det men det går inte. Jag har insett att det är antagligen saker som aldrig kommer att försvinna och jag försöker att göra det bästa utav situationen istället, men ibland går det inte alltid bara att skjuta undan tyvärr.

Vissa dagar när jag minst anar det finns det där bakom ögonlocken. Jag minns det som det var igår.
Jag minns i princip allting, alla gånger. Som om saker precis hänt.
Känslan i det.. Allting..
Dom säger att man glömmer.. Det stämmer inte. Varför har jag inte glömt det då?
Varför minns jag allting så jävla väl om det nu är så att man glömmer?

Tiden läker vissa sår, men inte alla.

Ibland önskar jag att jag hade ett suddigummi som bara kunde sudda ut allt som varit.
Allt som får mig att må som jag gör ibland och det som får mig att gråta.
Ibland orkar jag bara inte med minnen ifrån det..

Du tog något som inte tillhörde dig.
Du gav mig ärr för livet.
Du förstörde det som en gång var jag.
Det var inte din rätt, inte någon annans heller.

Allt du gjorde förstörde den jag var.

When will it stop?

When we fall, we hit the ground so hard that we don't know how to rise again.

Varför ska allt i livet konstant vara en kamp? En kamp med blod svett och tårar som aldrig verkar ta slut.
Det finns ingen ände på saker, det fylls bara på mer och mer hela tiden.
När man går uppåt kommer genast något som måste trycka ner en direkt för att man tydligen inte ska få må bra.

Dom säger att med motgångar kommer medgångar. Vart då?
Jag känner bara motgångar hela tiden. Medgångarna är som bortblåsta någonstans långt långt bort.
Varje gång jag tror på lycka så blir det alltid tvärtom.
Varje gång jag tror att allt kommer att bli bra och saker kommer att lösa sig så blir det inte så.
I slutändan är det jag som blir ledsen och sårad.
Men jag borde väl vara van vid det här laget att det Malin vill kommer aldrig att ske med något.

Att vakna morgonar och känna hur misslyckad man är. Att veta om att man inte lyckats med i princip någonting igenom livet. Att allt bara blir fel hela tiden.
Att man känner att man lika gärna kunde vara död för att bara slippa allting.
För då hade man inte behövt bry sig om problemen som existerar. Man hade sluppit allt sådant.

Är det mig det är så mycket fel på eller är det så andra vill att jag ska tro att det är?
Jag börjar verkligen fundera på en hel del saker.
Och jag känner bara hur allt rinner ur mig mer och mer för varje dag som går.
Jag känner att hur mycket jag än försöker göra saker rätt så blir allt bara fel.
Hur mycket jag vill saker så går det inte.
Jag förlorar alltid något på hur jag än gör med alla valen i mitt liv.

Jag trodde verkligen att vissa saker skulle vara lättare.

Att vara kär är bara en ren sårbarhet. Att älskar någon är detsamma.
Men hur mycket jag än försöker så blir det ändå bara fel.
I slutändan så är det antagligen jag som kommer att förlora som vanligt.

Ibland är vissa saker bara svåra att ta in eller att veta.

Ibland önskar man att man inte visste vissa saker för då hade det varit mycket enklare men nu är det inte så.

Alla har ett förflutet, en bakgrund. Det finns ingen som inte har det.

Och visst vore det skönt ibland att vara ovetandes om den men som sagt, människan ä nyfiken och måste veta vissa saker. Och ibland gynnar inte alltid det.
Man ska inte direkt bry sig om det som varit utan mer på det som är men det kan också vara svårt att göra.

Jag tror man hänger upp sig på vissa saker för att man är osäker ibland. Även om man nu inte borde vara det så är man det iallafall.

Jobbigast är nog när man vet saker i efterhand som varit. Vissa saker man inte trodde var, dom var iallafall. Egentligen borde jag väl inte bry mig direkt så men klart att jag gör det när det ändå har handlat om mig. Jag uppskattar faktiskt inte vissa saker jag heller. 

Särskilt om man har varit ovetandes om det tills nu liksom. Hade jag vetat hur det var ifrån början så hade jag nog backat en hel del eftersom att det handlade om att jag kunde bli sårad liksom. Visst, jag blev det kanske inte men ändå. Fulspel kanske man kan kalla det? 

Sen tror jag inte att ärligheten har varit den starka sidan ifrån början i allt. Jag tror att det var i skymundan ett bra tag, eller att det kringgicks en del men ju längre tid som gick desto mer oundvikligt blev det till slut. Och det känns på ett sätt inte helt okej faktiskt. Tyvärr. Och det gör mig ännu mera tveksam och jag känner att det är lika bra att vara på sin vakt, no matter what liksom.