Som överskriften säger, anxiety (ångest).
Så är det, så har jag det.
Den där jävla ångesten som kommer krypande på när man minst anar det.
Hur länge jag har haft det så har jag glömt bort, man lär sig till slut med att leva med det, den blir ett med mig själv.
Men fortfarande är den precis lika påfrestande, lika jobbig.
Och som världen med dess folk i skulle säga att jag är ett freak, ett missfoster eller emo kanske? Någon som någon gång kan förstå hur trött man är på att bli klassad som det bara för att man lever med ångest? För att jag har ångest innebär det inte att jag är ett freak. Det är sårande när världen och folket dömer människor. Men det förstår ingen.

Den senaste tiden har det varit ångest efter ångest som kryper på. Det kommer i periorder. Det kan vara hur bra som helst sen bara pang dyker den på.
Som en tung klump i bröstet ligger den där och bara gnager och gnager på hela tiden och jag kan inte göra ett skit åt det. tankarna blir från 100 till 1000 istället. Jag tänker mig till sömns, funderar och funderar tills jag somnar av utmattning istället.
Och när allt når gränsen kommer tårarna man kvävt om och om igen, tårarna och paniken. Paniken som nästan river sönder bröstkorgen för att ta sig ut.
Och även fast det går över så ligger ångesten kvar där och spökar.
Och mitt i allt så är den nära omgivningen den minst förstående. De du tror finns närmast dig är så långt bort som möjligt. Jag förstår väl dem, vem orkar lyssna på tankar och funderingar och all skit med det.
Men göm er långt bort istället för att döma, istället för att såra med era jävla onödiga kommentarer. Dom gör inget bättre, ångesten växer sig bara starkare ju mer skit jag får på mig.
Men vaddå? Det handlar väl bara om mig och ingen annan så vad spelar det för roll?
I slutändan vänder sig alla bort iallafall, i know how it is cause that's how it has become.

För oförståelse är det enda som existerar..