Önskar att jag någon gång bara kunde säga att allt är toppen och livet leker, men det kan jag inte. För då skulle jag ljuga. Men någon dag kanske.

Jag har haft den där känslan i flera dagar nu, den där känslan när man bara tappar lusten till allt. Livslusten bara rinner av mig och jag bara...
Jag känner mig bara instängd i någon som jag inte vill vara instängd i. Men jag kommer inte ut heller.
Omvärlden förstår inte, om dom inte känner samma sak.
Men vad förväntar man sig av omvärlden egentligen? Förståelse är inte dess starka sida, men o andra sidan så bryr jag mig inte direkt heller om omvärlden förstår eller inte.

Jag har sån lust ibland att bara ge upp med allt, som jag gjorde sist.
Men på något sätt så gör jag det inte. Jag driver bara vidare så mycket som jag orkar. För jag vet, jag vet....

varför känns det bara som att jag inte lyckas med någonting? Att det mesta bara går fel hela tiden?

..................