Vissa dagar då känner jag bara att det är stopp, jag orkar bara inte kämpa, men jag inser till slut att jag har kämpat en rejäl bit för att komma hit och jag kan inte bara ge upp det en gång till. Det är inte värt det.

Jag kämpar vidare varenda dag. Det kommer motgångar, vilket jag försöker komma över. Men en motgång kan även slå ner rejält.
Jag kanske behöver sluta försöka nå perfekt, sluta med att anpassa mig efter alla andra och vad folk tycker.
Men när självförtroendet ligger långt ner är det inte lätt att undgå saker.
Jag bygger upp det, sakta men säkert. Jag har kommit en bra bit på att försöka älska mig själv för den jag är men det är nog lång väg kvar.
Men jag kämpar.

Jag måste bara försöka att släppa på vissa saker. I know..

O nu sitter man här igen, mitt i natten då jag egentligen borde sova men jag kan inte. Försökt somna i snart 2 timmar.=/ Anledning? Jo det finns det säkert. Man är inte sömnlös utan anledning har jag hört.

Det är väl endel som gör att jag är sömnlös egentligen, om inte annat så tänker jag väl för mycket. Jag hänger väl upp mig på saker som egentligen inte spelar någon roll direkt. Vissa saker etsar sig fast i huvudet o gnager tills man blir galen. Försöker slå bort det mesta men allt försvinner inte. Tyvärr. Vissa saker har väl med dåtiden att göra, vissa med nutiden o endel med framtiden.
Dåtiden borde jag göra till ett minne blott, men i vissa fall är det svårt. Nutiden borde jag egentligen bara njuta av. O allt den innebär o ger. Framtiden den borde jag längta efter. Men för att vara ärlig, det skrämmer mig med nutiden och framtiden.  Medans dåtiden bara sårar och gör ont. Se framåt Malin, inte bakåt. Vi försöker så gott vi kan. :)

Dåtiden kan jag hantera på mitt sätt. Det passerar med hur dagarna går. Nutiden o framtiden kan jag inte göra så med. Stanna tiden? Om jag vill. Jag vill att det ska vara så här som det är hela tiden. Jag vill aldrig att det slutar.

För att vara sentimental o känslig o all den där skiten det innebär (Vilket är jätteofta i mitt liv det sker, NOT).
Jag trivs med vad jag har, jag trivs REJÄLT med vad jag har i mitt liv. (om man bortser ifrån all skit som varit o spökar) Det enda jag saknar är ett jobb.
Men annars är allt egentligen toppen. En dröm jag aldrig vill vakna ifrån.
Människorna som omger mitt liv, underbara. Mina vänner, guld värda.
Jag har världens underbaraste katt som är bland det värdefullaste som finns. Utan honom hade jag nog aldrig orkat ta mig tillbaka.
Min enda trygghet när saker var extremt tuffa, min trygghet tillbaka till livet jag försökte bli av med.

Och jag har dig. Kärleken.
Lyckligt lottad? Det är jag verkligen. Förstå då varför jag vill stanna tiden o bara ha det som det är.
Det finns kärlek och så finns det Kärlek.
För 6-7 månader sen hade jag nog aldrig trott att kärlek var något som jag skulle tänka på igen. You proved me wrong.
Något jag aldrig trott blev så här bra. Du fanns bara där.
Helt jävla irriterande underbar! Och fortfarande är du det.
Envis som få, irriterande jobbig, helt olik mig men helt jävla underbart älskvärd! Otroligt jävla snygg, så otroligt snäll! Underbar!
Jag har svårt för att bli kär och älska någon, men inte dig..
Hur skulle jag ens kunna låta bli att bli kär i dig? Hur skulle jag ens kunna låta bli att låta mig själv älska dig? Omöjligt. Hur kunde jag ha sån tur?


Jag vet hur jag är och kan bli.  Osäkerheten i allt tar över, jag blir känslokall/likgiltig, I know it to damn well!
Och det gör att jag inte kan sova när jag inte somnar bredvid dig och allt är bra!

Vissa dagar känner jag bara att jag inte förtjänar det här, dig...Och allt annat.....